Lördag
hela familjen har sovmorgon, utom jag, som vanligt... Sjukt att vara så in i bänken skittrött jämt men det är helt omöjligt att sova på morgonen iallafall.
Barnen hade sin sista inskolningsdag på nya dagiset i går, det hade gått jättebra för båda två. Jag lämnade lillfisen och inte ett gråt yttrades, kan det vara som jag länge misstänkt att pappan framkallar separationsångesten. Fick hon bestämma skulle dom två sitta ihop för alltid.
Tur att hon inte får bestämma.
Idag är det tänkt att vardagsrummet ska påbörjas, hoppas att vädret håller i sig så vi kan åka och hämta lite gipsskivor bara, det tar emot att börja det ska jag villigt erkänna men jag vet ju också hur evinnerligt skönt det är när resultatet börjar infinna sig... Tänk att kunna ha lite familjemys isoffan om kvällarna, en lyx som man bara känner av när möjligheten inte finns, eller finns gör den väl, vi kan ju sitta där nere om vi vill men jag måste erkänna att det inte känns så där super kul att hänga på nedervåningen....
Önskar att vardagen ska börja på allvar så man får lite rutin på livet igen, även om det innebär att sambo kommer jobba jämt. Men att ha en rutin på vardagen fungerar inte alls under semestern, det har det aldrig gjort. Livet våre perfekt om man kunde jobba halvtid för dom pengar man får för heltid, men det är ju en dröm som aldrig kommer bli uppfylld, så mycket är jag medveten om. Man kanske skulle skaffa sig en slav som arbetade åt en så pengarna trillade in utan att sambo var borta?!
Och när vi ändå håller på att drömma oss bort en städtant och en supernanny som kunde uppfostra mina barn!
Nähä, jag har ju egentligen inte tid att sitta här och filosofera och drömma mig bort, ska tömma kameran sedan börjar operation få ordning på mit kaotiska hem... Får se om energi till att bjuda på några bilder infinner sig till kvällen...
Pussen
Barnen hade sin sista inskolningsdag på nya dagiset i går, det hade gått jättebra för båda två. Jag lämnade lillfisen och inte ett gråt yttrades, kan det vara som jag länge misstänkt att pappan framkallar separationsångesten. Fick hon bestämma skulle dom två sitta ihop för alltid.
Tur att hon inte får bestämma.
Idag är det tänkt att vardagsrummet ska påbörjas, hoppas att vädret håller i sig så vi kan åka och hämta lite gipsskivor bara, det tar emot att börja det ska jag villigt erkänna men jag vet ju också hur evinnerligt skönt det är när resultatet börjar infinna sig... Tänk att kunna ha lite familjemys isoffan om kvällarna, en lyx som man bara känner av när möjligheten inte finns, eller finns gör den väl, vi kan ju sitta där nere om vi vill men jag måste erkänna att det inte känns så där super kul att hänga på nedervåningen....
Önskar att vardagen ska börja på allvar så man får lite rutin på livet igen, även om det innebär att sambo kommer jobba jämt. Men att ha en rutin på vardagen fungerar inte alls under semestern, det har det aldrig gjort. Livet våre perfekt om man kunde jobba halvtid för dom pengar man får för heltid, men det är ju en dröm som aldrig kommer bli uppfylld, så mycket är jag medveten om. Man kanske skulle skaffa sig en slav som arbetade åt en så pengarna trillade in utan att sambo var borta?!
Och när vi ändå håller på att drömma oss bort en städtant och en supernanny som kunde uppfostra mina barn!
Nähä, jag har ju egentligen inte tid att sitta här och filosofera och drömma mig bort, ska tömma kameran sedan börjar operation få ordning på mit kaotiska hem... Får se om energi till att bjuda på några bilder infinner sig till kvällen...
Pussen
Kommentarer
Trackback
